är jag jax teller, hank moody och jenny schekter?

de får mig att börja undra över vad som skulle hända om jag bara gav efter, sluta låtsas och bara vara. inte behärska mig, utan bara andas ut och se vad som händer.

vissa saker kan man justera - men en personlighet går inte att byta ut. du är den du är och du känner som du känner. du är skapt på ett visst sätt och det är DET sättet du får lov att acceptera och lära dig att leva med.

eller?

vi har alla olika åsikter och personligheter och det är så det SKA vara, men vi måste visa varandra respekt och vara öppna och ärliga om vilka vi är.

alla kommer inte att komma överens. och andra kommer komma bättre överens. vissa kommer bli sårade och andra komma ljuga.

ibland säger de saker som fastnar. som får mig att göra en instikt eller ta ett beslut. som jax,

"i'am terrified a great deal of the time, afraid of what i've done of what im doing and of what i might have to do. it's not a crippling fear, in fact it's just the opposite.

i thrive on it. i crave it. i need that rush of terror to get me out of bed in the morning, it's in my DNA."

han försöker att leva upp till något han inte är - och då går det alltid åt helvete?

jag vill tro att man kan hitta rätt, någon att smälta samman med. någon man inte kväver eller gör besviken, som cameron diaz och jason seagel i "the sextape".

de pratar samma språk. de slösar ingen tid eller energi på missförstånd och övertramp. för de är synkade, han kan säga "dude, you're being weird. get out off the car before you escalade." och hon kan ta det. visst?

eller tänk och att få vara som nick och jess i new girl!?! ??

finns det på riktigt eller är det bara på film!?

vi är helt klart själsfränder, men på vilket sätt?

för att jag ska kunna ta nästa steg,

för att jag ens ska få en ärlig chans att bli bättre så måste jag lägga alla lögner och sena nätter bakom mig.

jag måste på något sätt lyckas radera femton år av svek, manipulation, självdestruktivitet och sorger.

"du måste förlåta dig själv?" säger du,

men hur skulle jag någonsin kunna göra det?

jag kan knappt möta min egen blick de flesta dagar.

varenda lögn har lämnat fläckar efter sig. jag drunknar i min egen smuts.

"du måste ta konsekvenserna utav ditt agerande" säger du

men hur ska jag ta konsekvenserna mer än att be om förlåtelse

och verkligen mena det så mycket att det spricker i huden?

hur ska jag handskas med sorger som inte ens är möjliga att ta konsekvenserna för?

vissa svek och beteenden har jag redan botat för och andra

i alla fall försökt,

även om jag inte alltid blivit förlåten.

sen finns det dem sorgerna

som faktiskt inte ens är möjliga att ta fram i ljuset.

jag tänker på de här sorgerna varje dag

och jag började samla på dem 1999, när jag var 13.

då drog karusellen igån,

eller det var då jag började använda min sexualitet som en ventil.

i ett försök att känna något.

men jag minns att jag redan som sjuåring smygrökte i min mammas spetshå

och stoppade upp fingrarna i en tjej på toaletten på lågstadiet.

så jag vet egentligen inte hur långt bak det där beteendet faktiskt sträcker sig

och det skrämmer skiten ur mig.

att känna "400 slag över hjärtat", (som jag kommit att kalla det för med åren)

det är de slagen som driver mig,

kicken av att blodet rusar och begäret att få det ur mig.

jag blir manisk.

jag har hittat mina olika ventiler genom åren,

men nu står jag utan.

och hur blodet efter ett tag börjar koagulera och värka.

då kommer ångesten sen paniken och tillslut förlusten.

för jag ger alltid med mig, så småningom.

vissa gånger har det hållit i månader i sträck

men jag vill ju bli av med det för alltid den här gången.

men jag är inte övertygad om att jag faktiskt kan göra mig av det.

ifall jag kan hitta en balans stadig nog att kunna gå på.
för vissa av de där stenarna kommer slita mig i stycken

och jag kommer vilja ge upp.

jag kommer vilja sluta och försöka övertyga dig om att det är det rätta beslutet.

för jag kommer vara tvungen att riva upp hela jävla mig själv.

i drömda rum, här gränslar jag dig i förbifarten bara för känslans skull.

här behöver jag inte tänka mig för och konstant försvara mig.

vi odlar egna grönsaker ute på vår mark. vi har växthus och åkrar. hästar, kor och vi odlar eget gräs.

rummet är inuti en lada, en lada som vi renoverat upp tillsammans.

det är tjocka träbalkar kvar i taket som vi hängt upp stora kristallkronor i.

mjuka soffor med virkade vita filtar, murgröna, kaktusar, ave marior, elefanter, uppstoppade djur och ett piano. fotogenlampor och apelsinträd i hörnen.

du har en hel sida i ladan med dina köpmansdiskar med baggar i flaskor.

där sitter du ofta och pillar med något, gjuter, täljer eller planterar i ett terrarium.

och ibland kommer vår lilla uppvinglandes ifrån sängen in dit till dig

och då plockar du upp henne,

fixar en flaska välling också sitter ni där hela natten

hon sovandes över din axel och du framför skrivmaskinen.

här lever jag på mina vilkor, lustar och efter mina gränser.

men det betyder inte att jag att jag är oansvarig eller barnslig.

ibland när vi är på föräldrarmöten eller på något barnkalas så smyger vi iväg.

och jag älskar hur jag fortfarande efter alla dessa år fortfarande inte kan få nog av dig.

vi delar på en spliff och jag rider dig bakom en lekstuga vänd ut emot en åker.

vi betalar våra räknar i tid och vi låter inte våra barn bli beroende av teknik,

vi gör sylt tillsammans med hallonen utifrån  vår egen (!)trädgård,

men de behöver inte gå på waldorf och käka groddar,

bara de får ekologisk frukt och kärlek så de känner sig trygga och älskade.

vi är ansvarsfulla, bra föräldrar och bra människor, men fria.

jag får inte ens dåligt samvete över det.

jag anser mig ha rätten till att göra vad jag vill,

när jag vill och hur jag vill.

men på något sätt måste det ha skurit sig med

"du behöver aldrig göra någonting som du inte vill"

som min kloka mamma sa till mig inför min sexdebut. 

och de orden är jag verkligen tacksam över,

att jag fick med mig, angående sex. 

men sen,

i efterhand.

då kommer skulden.

fåglarna kommer tillbaka,

ser ut som kråkor men låter som vildvittror.

skalbagarna och lukten kommer därefter.

och jag vet att man inte kan tvätta bort sorg med svinto

eller bli förlåten för sina synder genom att begå fler.

så när jag väl lyckas komma ikapp mig själv,

blir jag livrädd.

och det är då jag vänder tillbaka.

flyr in i en annan värld,

där mina regler existerar.

det blir så mycket lättare så. 

blundar och håller för öronen

tills någon börjar peta på mig.

tills någon börjar bli orolig.

eller tills någon blir sårad,

på riktigt.

och nu när jag inser,

att jag inte längre är 16

och inte längre kan skylla på att jag inte vet bättre,

så måste väl det betyda att det är en livstil?

- man har inget annat val?

men innebär det att jag ska kapitulera?

leva laglöst och kaotiskt,

är jag dömd till drama?

eller kan en människa verkligen

förändra en såpass stor och personifierande del av sig själv?

- har jag ens en chans,

att vinna det här kriget?