i drömda rum, här gränslar jag dig i förbifarten bara för känslans skull.

här behöver jag inte tänka mig för och konstant försvara mig.

vi odlar egna grönsaker ute på vår mark. vi har växthus och åkrar. hästar, kor och vi odlar eget gräs.

rummet är inuti en lada, en lada som vi renoverat upp tillsammans.

det är tjocka träbalkar kvar i taket som vi hängt upp stora kristallkronor i.

mjuka soffor med virkade vita filtar, murgröna, kaktusar, ave marior, elefanter, uppstoppade djur och ett piano. fotogenlampor och apelsinträd i hörnen.

du har en hel sida i ladan med dina köpmansdiskar med baggar i flaskor.

där sitter du ofta och pillar med något, gjuter, täljer eller planterar i ett terrarium.

och ibland kommer vår lilla uppvinglandes ifrån sängen in dit till dig

och då plockar du upp henne,

fixar en flaska välling också sitter ni där hela natten

hon sovandes över din axel och du framför skrivmaskinen.

här lever jag på mina vilkor, lustar och efter mina gränser.

men det betyder inte att jag att jag är oansvarig eller barnslig.

ibland när vi är på föräldrarmöten eller på något barnkalas så smyger vi iväg.

och jag älskar hur jag fortfarande efter alla dessa år fortfarande inte kan få nog av dig.

vi delar på en spliff och jag rider dig bakom en lekstuga vänd ut emot en åker.

vi betalar våra räknar i tid och vi låter inte våra barn bli beroende av teknik,

vi gör sylt tillsammans med hallonen utifrån  vår egen (!)trädgård,

men de behöver inte gå på waldorf och käka groddar,

bara de får ekologisk frukt och kärlek så de känner sig trygga och älskade.

vi är ansvarsfulla, bra föräldrar och bra människor, men fria.

jag får inte ens dåligt samvete över det.

jag anser mig ha rätten till att göra vad jag vill,

när jag vill och hur jag vill.

men på något sätt måste det ha skurit sig med

"du behöver aldrig göra någonting som du inte vill"

som min kloka mamma sa till mig inför min sexdebut. 

och de orden är jag verkligen tacksam över,

att jag fick med mig, angående sex. 

men sen,

i efterhand.

då kommer skulden.

fåglarna kommer tillbaka,

ser ut som kråkor men låter som vildvittror.

skalbagarna och lukten kommer därefter.

och jag vet att man inte kan tvätta bort sorg med svinto

eller bli förlåten för sina synder genom att begå fler.

så när jag väl lyckas komma ikapp mig själv,

blir jag livrädd.

och det är då jag vänder tillbaka.

flyr in i en annan värld,

där mina regler existerar.

det blir så mycket lättare så. 

blundar och håller för öronen

tills någon börjar peta på mig.

tills någon börjar bli orolig.

eller tills någon blir sårad,

på riktigt.

och nu när jag inser,

att jag inte längre är 16

och inte längre kan skylla på att jag inte vet bättre,

så måste väl det betyda att det är en livstil?

- man har inget annat val?

men innebär det att jag ska kapitulera?

leva laglöst och kaotiskt,

är jag dömd till drama?

eller kan en människa verkligen

förändra en såpass stor och personifierande del av sig själv?

- har jag ens en chans,

att vinna det här kriget?