är jag jax teller, hank moody och jenny schekter?

de får mig att börja undra över vad som skulle hända om jag bara gav efter, sluta låtsas och bara vara. inte behärska mig, utan bara andas ut och se vad som händer.

vissa saker kan man justera - men en personlighet går inte att byta ut. du är den du är och du känner som du känner. du är skapt på ett visst sätt och det är DET sättet du får lov att acceptera och lära dig att leva med.

eller?

vi har alla olika åsikter och personligheter och det är så det SKA vara, men vi måste visa varandra respekt och vara öppna och ärliga om vilka vi är.

alla kommer inte att komma överens. och andra kommer komma bättre överens. vissa kommer bli sårade och andra komma ljuga.

ibland säger de saker som fastnar. som får mig att göra en instikt eller ta ett beslut. som jax,

"i'am terrified a great deal of the time, afraid of what i've done of what im doing and of what i might have to do. it's not a crippling fear, in fact it's just the opposite.

i thrive on it. i crave it. i need that rush of terror to get me out of bed in the morning, it's in my DNA."

han försöker att leva upp till något han inte är - och då går det alltid åt helvete?

jag vill tro att man kan hitta rätt, någon att smälta samman med. någon man inte kväver eller gör besviken, som cameron diaz och jason seagel i "the sextape".

de pratar samma språk. de slösar ingen tid eller energi på missförstånd och övertramp. för de är synkade, han kan säga "dude, you're being weird. get out off the car before you escalade." och hon kan ta det. visst?

eller tänk och att få vara som nick och jess i new girl!?! ??

finns det på riktigt eller är det bara på film!?

vi är helt klart själsfränder, men på vilket sätt?