för att jag ska kunna ta nästa steg,

för att jag ens ska få en ärlig chans att bli bättre så måste jag lägga alla lögner och sena nätter bakom mig.

jag måste på något sätt lyckas radera femton år av svek, manipulation, självdestruktivitet och sorger.

"du måste förlåta dig själv?" säger du,

men hur skulle jag någonsin kunna göra det?

jag kan knappt möta min egen blick de flesta dagar.

varenda lögn har lämnat fläckar efter sig. jag drunknar i min egen smuts.

"du måste ta konsekvenserna utav ditt agerande" säger du

men hur ska jag ta konsekvenserna mer än att be om förlåtelse

och verkligen mena det så mycket att det spricker i huden?

hur ska jag handskas med sorger som inte ens är möjliga att ta konsekvenserna för?

vissa svek och beteenden har jag redan botat för och andra

i alla fall försökt,

även om jag inte alltid blivit förlåten.

sen finns det dem sorgerna

som faktiskt inte ens är möjliga att ta fram i ljuset.

jag tänker på de här sorgerna varje dag

och jag började samla på dem 1999, när jag var 13.

då drog karusellen igån,

eller det var då jag började använda min sexualitet som en ventil.

i ett försök att känna något.

men jag minns att jag redan som sjuåring smygrökte i min mammas spetshå

och stoppade upp fingrarna i en tjej på toaletten på lågstadiet.

så jag vet egentligen inte hur långt bak det där beteendet faktiskt sträcker sig

och det skrämmer skiten ur mig.

att känna "400 slag över hjärtat", (som jag kommit att kalla det för med åren)

det är de slagen som driver mig,

kicken av att blodet rusar och begäret att få det ur mig.

jag blir manisk.

jag har hittat mina olika ventiler genom åren,

men nu står jag utan.

och hur blodet efter ett tag börjar koagulera och värka.

då kommer ångesten sen paniken och tillslut förlusten.

för jag ger alltid med mig, så småningom.

vissa gånger har det hållit i månader i sträck

men jag vill ju bli av med det för alltid den här gången.

men jag är inte övertygad om att jag faktiskt kan göra mig av det.

ifall jag kan hitta en balans stadig nog att kunna gå på.
för vissa av de där stenarna kommer slita mig i stycken

och jag kommer vilja ge upp.

jag kommer vilja sluta och försöka övertyga dig om att det är det rätta beslutet.

för jag kommer vara tvungen att riva upp hela jävla mig själv.